EN VUNNEN ÄR EN SVUNNEN
Ligger och tänker på vunnen och förlorad vänskap. Varför? Inte en jävla aning..
I slutet av nian hade jag sådan ångest. Jag började liksom inse att jag skulle lämna min trygghetszon, mina vänner, min bästa vän, alla bekanta. Jag hade verkligen ångest! Mest av allt var jag livrädd att förlora människor, för det är det absolut värsta jag vet, förlusten av människor jag älskar.
Alla lovade varandra dyrt och heligt till höger och vänster "vi håller kontakten, vi glider inte isär"
Men här står jag idag. Visst har jag funnit nya vänskaper, nya personer att älska och dela med mig av livets alla fröjder med, men personer jag älskar har glidit ifrån mig och jag känner mig helt maktlös. Vi har alltid kvar varandra, allihopa, alla vi på albäck, men självklart har något hänt. Du har ditt, jag har mitt, ni har ert, vi har vårt. Vi prioriterar inte längre varandra, utan vill vidare.
Jag trodde det var omöjligt, men oj så ont det gör..
