it all is just fejk.
jag tror jag är påväg neråt igen..
ännu en svacka, jag har mått någolunda bra nu i några dagar och jag trodde att det skulle hålla i sig ett tag, men jag hade nog fel.. jag har gråtit inför folk som jag minst av alla ville skulle se!
jag gråter ofta, och hade det inte varit för skolan och min familj hade jag förmodligen tjutit 24/7.
jag avskyr att vara ensam, för det är då minnena kommer tillbaka, minnen som jag MINST AV ALLT vill se, min hjärna börjar tänka på saker som jag inte vill tänka på.
det enda man ser är mörkrets fall, och jag försöker se upp mot himlen men jag kan inte se dig, såklart..
jag vet inte vad jag ska göra utan dig..
alla säger att jag är stark och att det snart går över, men det har gått ett helt år nu, och jag drömmer fortfarande mardrömmar om det ofta..
jag minns allt som om det hände för en minut sedan..
NÄR går det över?
HUR går det över?
det här är någnting som man aldrig glömmer, man bara lär sig att tackla det hela på olika vis..
jag har VERKLIGEN INTE hittat mitt vis! jag är väldigt osäker i mig själv, för jag är inte redo att vara utan mamma än.. just nu behöver jag en mamma som mest! men det finns ingen här?
min syster gör verkligen ALLT en mamma ska, men hon ÄR endå inte den där mamman man vill ha..
men hon är mitt största stöd, även fast hon har det svårare än jag!
plus en bebis att ta hand om, men ändå står hon upp, och på något vis verkar hon mycket starkare än mig..
hon är starkare helt enkelt.. jag beundrar dig!
jag vill kunna beundra mig själv, men just nu funkar det inte så.
och nu har jag ont i huvudet, jag fryser massor, ALLT går åt helvete och jag längtar efter min bästa vän josefine!
godnatt kära bloggläsare!
ännu en svacka, jag har mått någolunda bra nu i några dagar och jag trodde att det skulle hålla i sig ett tag, men jag hade nog fel.. jag har gråtit inför folk som jag minst av alla ville skulle se!
jag gråter ofta, och hade det inte varit för skolan och min familj hade jag förmodligen tjutit 24/7.
jag avskyr att vara ensam, för det är då minnena kommer tillbaka, minnen som jag MINST AV ALLT vill se, min hjärna börjar tänka på saker som jag inte vill tänka på.
det enda man ser är mörkrets fall, och jag försöker se upp mot himlen men jag kan inte se dig, såklart..
jag vet inte vad jag ska göra utan dig..
alla säger att jag är stark och att det snart går över, men det har gått ett helt år nu, och jag drömmer fortfarande mardrömmar om det ofta..
jag minns allt som om det hände för en minut sedan..
NÄR går det över?
HUR går det över?
det här är någnting som man aldrig glömmer, man bara lär sig att tackla det hela på olika vis..
jag har VERKLIGEN INTE hittat mitt vis! jag är väldigt osäker i mig själv, för jag är inte redo att vara utan mamma än.. just nu behöver jag en mamma som mest! men det finns ingen här?
min syster gör verkligen ALLT en mamma ska, men hon ÄR endå inte den där mamman man vill ha..
men hon är mitt största stöd, även fast hon har det svårare än jag!
plus en bebis att ta hand om, men ändå står hon upp, och på något vis verkar hon mycket starkare än mig..
hon är starkare helt enkelt.. jag beundrar dig!
jag vill kunna beundra mig själv, men just nu funkar det inte så.
och nu har jag ont i huvudet, jag fryser massor, ALLT går åt helvete och jag längtar efter min bästa vän josefine!
godnatt kära bloggläsare!
kommentera gärna
Trackback
